Kommunstyrelsens ordförande i Västerås, Anders Teljebäck (S), talar gärna om att samhället ska flytta fram positionerna i utsatta stadsdelar. Anders Teljebäck talar vackert. Men gör sedan precis tvärtom. Detta visar Expressen med all önskvärd tydlighet i ett stort reportage på kultursidorna den 20 december.

Bakgrunden är dyster. Skadegörelse, hot och maktdemonstrationer har uppenbarligen blivit vanliga på biblioteken på Bäckby och Råby. Personalen beskriver i media sin rädsla. Universitetsutbildade bibliotekarier tvingas jobba som amatörordningsvakter.

Häromveckan hotade de att inte jobba alls. Då valde bibliotekschef Niclas Lindberg och kulturdirektör Anders Lerner att stänga biblioteken på ”riskfyllda tider”. Att skaffa annan personal som kan upprätthålla ordningen – till exempel vakter – tycks inte ha fallit biblioteks- och kulturdirektörerna in. Inte heller den politiska ledningen tycks tänka i dessa banor. (Annat var det när stadshusentrén drabbades av hot för ett år sedan. Sedan dess har en vakt stått posterad där på heltid.)

Hur har utvecklingen på biblioteken kunnat gå så här långt? Varför sattes inte stödresurser in i tid? Varför portades inte bråkmakarna? Varför stöttades inte bibliotekarierna i sin arbetsmiljö innan krisen var ett faktum?

Lindberg och Lerner säger att det inte ”känns rätt” med vakter. Marita Öberg Molin (S), ordförande i Kulturnämnden, nickar tyst bifall. Nu talar trojkan svävande om att jobba med ”uppsökande verksamhet” och bokbussar istället. Tanken tycks vara att ha biblioteket öppet när ungdomarna är i skolan. Och att sedan stänga. Med andra ord är planen att undvika bråk genom att ha stängt när behovet av öppethållandet är som störst.

För Liberalerna är biblioteken inte bara en hörnsten i kulturpolitiken. De är en hörnsten i demokratibygget; i vårt mer än sekellånga projekt att med bildning och upplysning omskapa ett av världens fattigaste länder till ett av världens rikaste – både i materiell och i andlig mening.

Biblioteken möjliggjorde klass- och bildningsresor när ståndssamhället avskaffades och demokratin infördes. De utgjorde en fristad – ett andningshål – för hundratusentals svenskar, för vilka hemmet av olika skäl var för trångt. På biblioteken kunde man läsa, tänka, andas. Besöka världen från en fåtölj.

I dag, i Västerås, breder trångboddheten ut sig. Vi läser om flyktingbarn som bor i treor tillsammans med uppåt 15 personer. I ett sådant hem kan man sova och äta. Knappast mer.I socialnämndens utredningar möter jag många flyktingbarn som uppger att de vill bli läkare, forskare, poliser, sjuksköterskor eller lärare. Många har föräldrar som knappt gått i skolan. Dessa familjer saknar ofta tidningsprenumeration. Nyhetsmaterial som nyss var gratis på nätet blir nu snabbt avgiftsbelagt.

Så skapas kunskapsmässiga klyftor.

Så skapas ekonomiska klyftor.

Så skapas kulturella klyftor.

Och så skapas – och vidmakthålls – klassamhället.

Biblioteken kunde vara vårt motmedel. Vårt bålverk.

På biblioteken kunde dessa barn och ungdomar få läsa exklusiva tidskrifter på kommunens bekostnad. På biblioteken kunde Dagens Nyheter, Dagens industri, Aftonbladet och VLT vara tillgängliga på nätet, trots att alla dessa titlar numera kräver webbabonnemang.

På biblioteket kunde läxan göras. Och en stunds ro sökas från småsyskonens skrik.

På biblioteket kunde i hemlighet information sökas om den där sjukdomen man inte vågar fråga skolsköterskan om.

Jag skriver ”kunde”. För detta är långtifrån verklighet idag.

Bibliotekschefen Lindberg mäts och utvärderas bland annat på antalet besökare och antalet ”kontakter”. Ett sätt att skapa många – och ibland nya – kontakter är att ge sig ut i skolklasser och på servicehus. Uppsökande verksamhet, kallas det. Personalen låser biblioteken, tar böckerna under armen och ger sig ut bland folk. Men vad händer med själva mötesplatsen som sådan? Vad händer med fristaden, farkosten för frihetsresan?

Under de senaste decennierna har antalet offentliga inomhusmiljöer minskat kraftigt. Tågstationer, bussväntrum, skolfoajéer, stadshusentréer och vårdreceptioner har omstöpts av privatisering, rationalisering och yteffektivisering. Utplåpnats, låsts eller krympts. Ett paradexempel är Uppsalas nya tågstation där S och M tillsammans avskaffat i stort sett samtliga sittplatser i den shoppingarkad som återstår av väntrummet. Vill du vänta på tåget får du vackert betala någon av caféinnehavarna för en stol. Utvecklingen i Västerås är likartad.

Nu återstår biblioteken.

Och här går min röda linje.

Biblioteken är allas och ingens. Neutrala och offentliga.

Anspråkslösa tempel för bildning, vetenskap, konst och humanism.

Att banta och stänga dem är fel väg. Att få fler människor att hitta till dem är lovvärt. Men om detta är målet med uppsökande verksamhet så underlättas det inte av färre bibliotek eller minskade öppettider. Istället föreslår jag fler bibliotek och mera öppettider. Låt sju filialer bli åtta och sedan nio! Öka med söndagsöppet!

Behövs mer resurser till detta så låt oss tillföra resurser. Bibliotek är integration på riktigt – i ordets djupare bemärkelse; verktyg för klassutjämning och bildning. Låt oss flytta fram samhällets positioner i verkligheten istället för att bara prata om att göra det.

Jesper Brandberg (L), Oppositionsråd