S och MP angriper båda tillväxten

Efter åtta år med Liberalerna i regeringen var Sveriges ekonomi i toppskick. Det stora flertalet svenskar fick det väsentligt bättre under dessa åtta år. Statsskulden var rekordlåg. Tillväxten blomstrade.

Nu har den rödgröna regeringen suttit vid makten i 2,5 år. Långsamt dras tumskruvarna åt. Från olika utgångspunkter driver S och MP utvecklingen åt ett och samma håll – den ekonomiska makten flyttas från individ till stat. De långsiktiga tillväxtförutsättningarna försämras.

För Socialdemokraterna är politiken knappast någon kursomläggning. Åke Ortmark visade nyligen i DI hur S höjde skattekvoten i Sverige från 27 till 47 procent under den period Gunnar Sträng var finansminister. Genom denna ekonomiska smygsocialisering flyttades en stor del av konsumtionsbesluten från individ till stat.

På bred front socialiserades människornas inkomster, och med hjälp av dessa socialiserades en stor del av tjänsteproduktionen. Ortmark citerar dåvarande statsminister Erlander, som formulerade politiken så här: när vi ökar skatteuttaget blir välfärdssamhället en form av socialism.

Socialdemokraterna anno 2017 följer i Strängs och Erlanders fotspår. Marginalskatterna har höjts flera procentenheter sedan makttillträdet 2014. Idag är marginalskatter på över 60 procent inte ovanliga.

När skatten på arbete närmar sig 100 procent upphävs individens ekonomiska frihet och hon förvandlas till slav. Socialdemokraterna försvarar ofta sina höga marginalskatter med att de skapar jämlikhet.

Men fullständig ekonomisk jämlikhet enligt denna modell utplånar livets existentiella värden. Att inte få behålla resultatet av sitt arbete, sin flit, sin uppfinningsrikedom och sina risktaganden gör tillvaron meningslös och tingen värdelösa. Vänsterns tänkta paradis där alla delar lika är – med PM Nilssons ord – en grå mardröm, människofientlig, ond och utan framtid.

Exakt var i skattetabellen gränsen går mellan frihet och ofrihet kan givetvis diskuteras. Dagens nivå på marginalskatterna är dock på tok för hög och innebär inte enbart en smygsocialisering av existentiellt skadlig natur. Den innebär dessutom att incitamenten för utbildning och ansträngning minskar med lägre tillväxt som följd – den gemensamma kakan krymper.

Från MP angrips tillväxten ur ett annat perspektiv men med samma konsekvenser. MP:s kommunalråd i Västerås, Magnus Edström, deklarerade nyligen i fullmäktige att hans ambition är att tvätta alla politiska dokument från tillväxt. Olyckligtvis är det Edström som styr i Västerås, tillsammans med S, C och KD. (OBS! Inget av de övriga majoritetspartierna sa emot.)

Edström har flera gånger framfört samma tillväxtkritik, bland annat i kommunstyrelsen. Kritiken tycks bygga på en sammanblandning av folkmängd och BNP.Att jordens folkmängd inte bör bli hur stor som helst är inte svårt att hålla med om. Men MP överför logiken till tillväxtmåttet BNP.

Vad många MP-företrädare inte verkar förstå är att BNP utgörs både av materiella och immateriella värden. Ett exempel på de senare är tjänster. Ett ökat värde av ett lands tjänsteproduktion ökar per definition BNP och driver därmed tillväxt. Sådan tillväxt kan mycket väl ske parallellt med minskad miljöbelastning.

Om folkmängden är MP:s stora spöke så borde MP betänka att länder med hög BNP också i regel är de som uppvisar lägst folkmängdsökning. Det finns således ingen motsättning mellan ambitionen om minskad folkökning/miljöbelastning och ambitionen om ökad tillväxt. Sedan bör innehållet i tillväxten givetvis styras i miljövänlig riktning.

De rödgrönas förvirring kring grundläggande ekonomiska samband riskerar att föra Sverige i fel riktning. Både nationellt och lokalt.

De gemensamma resurserna kommer att minska parallellt med individens frihet. Få blir på sikt lyckligare av denna politik. Ett skifte vore välkommet!

Mats Persson (L), riksdagsman och ekonomisk-politisk talesperson

Jesper Brandberg (L), oppositionsråd Västerås